Häradsdomaren Johannes på Lille
Höjen möter Frälsaren 7:e Januari 1898
Ja, jag var över på den andra
sidan. Och det var så som de har sagt [i Skriften] att det är. Det är
ännasom man skulle genom en kaller flod. Och det var svårt, men när en väl
var över, då var det bra. Och det var fint. Det har de sagt att det ska
vara fint, men ena sånner finhet, ena sånner växtlighet och sånna trä.
Jag har aldrig kunnat trott att det skulle var så fint.
Och jag frågade efter Frälsarn
och det kom en som sa att han skulle vara Frälsarn, och då sa jag "Får jag
se din hand?". Och det fick jag. "Nä du", sa jag, "du
har inget spikamärke, du är inte Frälsarn". Och jag frågade ... Och
då var det en som sa till mig att "Du behöver inte fråga efter Frälsarn,
för när Han kommer och går igenom här, och de som är med honom, då ser du med
en gång vilken det är." Och sånt var det, för om en liten stund då kom
Frälsarn och gick igenom, och de som var med Honom. Och jag såg ju med en
gång att det var Frälsarn.
Och jag gick då fram till Honom
och hälsade, och då sa Han "Är du här nu?" - "Ja", sa
jag. "Det har du så många gånger lovat i Ditt ord att jag skall
få komma huru jag nu än är." - "Ja, det har jag", sa Han.
"Men jag har inte lovat att du skall få komma nu."
Och jag bad så gärna, etter jag
nu var där, att jag skulle få bli kvar. Men Han sa till sist att
"Etter du ber så gärna, så lovar Jag att du skall få komma tillbaks
klockan nie på förmiddagen. Men du får inte komma nu."
Och därmed är jag här igen ...
[tillbaka i sjuksängen, omgiven av sönerna]. Jag känner mig så kryer och
starker, så jag anar att det kan bli rätt svårt om jag skall brytas ner
med en gång klockan nie! Därmed är det bättre I hjälper mig upp, barn, så
jag får sitta i en stol.
***
Så här berättar hans förbryllade son Adam om vad som hände efter det att hans far berättat färdigt om sitt besök på andra sidan:
Nu var det så med Far på gamla
dar att han såg lite – han hade dålig syn. Han var inte god till att se
vad klockan var. Det stod en stor golvklocka i det hörnet som var
snett emot honom när han satt i länstolen. Och han var inte god till att
se vad klockan var, men han hörde gott.
Så emellanåt så frågade han vad
klockan var... Och hela tiden sa han gång på gång att:
- I skall ställa er rätt och väl
barn. Han mente att vi barn skulle göra det som var rätt. Och
emellanåt så var det tyst.
Och så när klockan var tre
minuter i nio, då harklade hon sig denna moraklocka, som de brukar
göra några minuter innan de slår. Och det hörde han, se. Och då
räckte han ut handen och så sa han:
- Jaha. Adjö med er nu barn och
tack ska I ha, tack skall du ha Augusta i Kristian Bejers, och du Augusta Berg.
Du har varit bra. Och tack skall du ha Fredrik. Och tack skall du ha Adam.
Ställ er nu rätt och väl.
Och så var det då tyst till
klockan började slå nie. Och då var det ännasom han hade sett nån komma
från det hörnet där klockan stod. Och han reste sig i stolen och bredde ut
bägge armarna och så sa han:
- Se, där kommer Han!
Och så föll han tillbaks i
länstolen. Och det tog inte mer än tre, högst fyra minuter innan det var slut
med puls och andning och allt.
Så det var i alla fall konstigt
när Far dog.